Kollade runt på lite sparade dokument på datorn och hittade en dikt. Jag kommer ihåg när jag läste den första gången, kanske 2-3 år sen. Sen sparade jag den på datorn för att den var sorglig och för att den satte ett spår efter sig. När jag läste den ikväll blev mina ögon tårfyllda och jag kände hatet välla fram. Du har aldrig pratar med mig om det, varför det är som det är. Du har aldrig erkänt att det var du som gjorde att det blev som det blev, varför inte? Vågar du inte stå för det du gjort, du som alltid talat om för mig att jag ska vara ärlig och att jag alltid kan komma till dig om jag behöver prata. Tror du att jag vill göra det nu, tror du att jag kan lita på dig?
Du säger att jag har blivit en annan person, att jag inte är samma gamla tjej som jag alltid varit. Den glada tjejen som var öppen och glad har istället blivit tillbaka dragen och inte lika öppen. Det är inte alla som uppfattar mig så, det är kanske bara dig jag är sån emot.Är det verkligen så jävla konstigt?