Idag hade jag och Jonas våran orienteringstävling. Det gick bajs. Han lyckades verkligen psyka mig, ska försöka förklara..

Inom orienteringen finns det olika nivåer på banorna beroende på hur gammal man är. När man är liten som springer HD10 (herrar och damer 10 år) är det väldigt lätt, nivå grön/vit. När man blir äldre HD 14, blir det nivå gul/orange, HD 16 har nivår violett och sen är det färgerna violett, röd och svart. Svart är alltså svårast, sen hoppas jag att ni vet att alla banor inte är lika långa. Hursomhelst, vi skulle springa olika banor och först i mål skulle vinna. 

Egentligen brukar man anmäla sig till sin klass innan man kommer till tävlingen och då får man en start tid. Man kan även anmäla sig på plats och då springer man "öppna" banor, dvs det spelar ingen roll på ålder/kön utan det är öppet för alla att springa. Vi skulle alltså springa öppna banor, då har man fri starttid.

Efter en vild diskution kommer vi fram till att jag ska springa en bana som är 3km med svårighet orange och Jonas en som är 5 och röd(?). Påväg till start börjar Jonas med att hoppa i en vattenpöl som stänker ner hela mig. Sen ska jag få låna en kompass av honom, tror ni inte att han ger mig en som man ska ha på "fel" hand?! När vi sen kommer in i startfållan ser jag att han plockar åt sig en annan karta och då berättar han att han har gått och ändrat till en annan bana.

Aja, jag biter ihop och ger mig iväg..
"Välkommen till Telia det är Jonas" Felicia, seriöst. Jag skulle kunna ha ett telefonmöte om jag skulle fortsätta i din takt och sen viker han glatt in i skogen..

Glad var verkligen motsattsen till mitt humör.  Sen råkade jag göra någott hel konstigt och hittar inte min första kontroll. Eftersom jag redan var halvt förbannad gjorde det inte saken bättre. Hittar man inte första kontrollen går verkligen allt åt helvete, så jag vände och sprang tillbaka till mål. Jag vet, jag är mesig!