Jaha. Vad ska man säga? Jag kan inte bestämma över dig och dina känslor. Samtidigt trodde jag att jag hade betytt mer för dig. Det tog mindre än 1 månad för dig att komma över mig. Jag tror inte du kan förstå hur ynklig jag känner mig. Du byggde upp något som du sen sparkade sönder och sedan lämnade. Jag trodde att 1,5 år satt i hjärtat på dig, men tydligen inte. Det var viktigt för dig att vi skulle behålla kontakten och vara vänner. Vänner berättar för varandra om vad som händer och uppdaterar varandra om livet. Du lämnade ödet åt Facebook, fucking Facebook. Jag trodde att jag hade kommit över dig men när jag hörde det där föll jag ihop totalt. Att höra att någon annan har tagit min plats, sover där jag brukade sova, sitter där jag satt och använder dina kläder som gjorde får mig att känna mig som en tuss. En papperstuss som är slängd i en soptunna och sen blivit bränd med massa annan skit. Jag önskar inget hellre än att kunna gå vidare, men det går inte för att du var värd mer än 1 månad för mig.